Det är ljust, sommarsolen strålar och jag skruvar min sko i stenarna på grusgången på gården hemma. Där får inget ogräs vara. Inte i rabatterna heller. Det är det morfar som håller ordning på. Morfar och jag den här sommaren, han som är uppvuxen på gården som 15:e generationen gör mig till 17:e. Han vet precis på vilken krok varje rasp, rep och spade hänger. Varje plats på gården har ett namn. Ljuvliga namn. Kröpan, Svalgången, Lobryggan, Vebacken, Fejse. Morfar bor i ett hus på gården och jag med min familj i det andra, större huset.

Jag är 14 år och efter en operation i morfars kropp som gör det svårt för honom att röra sig som förut ska jag hjälpa honom med sysslorna både inne och ute den här sommaren. Under tystnad, för han säger inte så mycket. Jag trivs med honom. Han är vacker med sitt veckiga ansikte och trots att ha inte säger mycket så vet jag att han gillar mig. Till och med tycker att jag är duktig. Morsk. Det sa han också någon gång. ”Malin, du är en morska jänta du”. Då rös jag av lycka.

Han brukar visslar också min morfar men inte längre - inte sedan mormor dog. Då blev det slut på visslandet och orden ännu färre. Mormor dog där hemma och jag såg det. Det var förstås inte meningen. Hon fick en hjärtinfarkt. Det var läskigt och väldigt ledsamt. Den här sommaren är det 1,5 år sedan det hände och dagar har varit mörka, mest för morfar. För mig har dagarna ljusnat snabbare, det är sommar och jag är 14 år. Men för morfar är det fortfarande mörkt. Han har levt med min mormor i hela sitt liv och han har ont i sin kropp. Men sysslorna ska förstås göras. Så vi skär kanterna på rabatterna, lagar saxar, vattnar med regnvatten och gallrar morötter. Vi är tillsammans varje dag den sommaren, under tystnad. Varje fredag dammsuger jag och våttorkar i hans hus. Tar in långa fina tigerliljor, blå iris och fluffig plymspirea från trädgården och ställer det bredvid mormors foto. Det är både vackert och sorgligt.

Den här eftermiddagen står morfar nere vid tvättstugan och knyter upp tomatplantor. Det är tyst på gården och bara svalorna flyger mellan husen. Plötsligt får jag höra nånting nere i från tomaterna som får mig att stanna upp. Jag krasar fram i gruset med träskorna och sträcker på halsen och försöker försiktigt se efter vem det är. För visst är det någon som visslar? Mitt hjärta gör ett skutt, det knyter sig i halsen och jag vill plötsligt gråta. Mitt där omgiven alla vackra blommor i trädgården står morfar plötsligt och visslar! Det är nånting hårt som släpper taget. Det är så vackert. Jag står och bara iakttar honom och överväldigas av känslan. Hur ljuvlig är inte kraften! För någon kraft är det som har vänt riktning. Jag ser och känner.

Minnet bär jag med mig. Nu talar han till mig, ofta. När det skakar för mycket känner jag honom bakom ryggen. Och alla andra före honom. Det är en gåva. Det ger perspektiv. Perspektiv är bra. Vi är alla bara gäster här på jorden.